även om allt är bra är det en liten orm som slingrar sig genom mitt medvetande och gör att inte ens vårsolen i ögonen gör så att kroppen spritter. i bakhuvudet någonstans ligger det tankar och brottas så mycket att jag inte ens kan se vilka de är men jag känner hur de gång på gång råkar slå till mig istället för varandra. regnet som slår mot fönstret känns så lägligt på något sätt och fast att jag är glad är det som att vädret speglar hur det ser ut inom mig. ibland känns det som att vardagen spelas upp som en film framför mig och att jag står utanför och tittar på, jag kan inte ändra något och det som händer kan inte riktigt nå mig som det brukar.
en tår faller ibland när ingen ser men jag kan verkligen inte förstå varför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar