stekpanna-i-bakhuvudet-ont
fast inuti
spaghettiklumpar i
tankegångarna
vinfläckar på själen
h a v s s a l t
header
lördag
171021
När jag första
gången tog dina
läppar mot mina
Smaklöst och
explosivt
Sen kom
hon
Begäret
Tycktes inte kunna
släcka
törsten som
du väckt
Men ta mig då
Suktar dina
vibrationer
Behöver känna hur jag
tänder dig
Hur jag vänder dig
bort från mig
Känner dig
Lägg dina ögon på
min höft den väntar ju
på dig
Du kan inte gå
Inte än
Min puls behöver få
älska dig
fredag
170224
en ihoptryckt värld av
självömkan
du hittar inte
dit, du
bor där
ensam och med
alla andra
frukta mig
jag är
din ångest
självömkan
du hittar inte
dit, du
bor där
ensam och med
alla andra
frukta mig
jag är
din ångest
måndag
161212
världssjälar som söker ro och
finner
stjärnglimmer i varje fönster
varenda en letar efter
värmen
frusna decembernatt
finner
stjärnglimmer i varje fönster
varenda en letar efter
värmen
frusna decembernatt
söndag
161023
andas på huden
få den att
längta efter dig
igen
den längtar redan
så bara låt den
få dig
igen
skrik i mina
händer
jag vill känna
din röst
andas din tröst
måndag
161017
förlorar mig själv i
människor
som inte är mina att förlora
sig i
kastar mig själv till
lejonen för att
slippa vara ensam
tom
fylld av mig själv
önskar att de
inte ska vilja vara
kvar
fly
innan du tappar
greppet
fredag
160520
S A D. seasonal affective disorder.
när ljuset kommer tillbaka, gör jag det också.
höst - och vintermörkret lyckas ta sig in i mitt hjärta.
är ett med årscykeln, kanske man kan tänka. ett naturväsen.
när moder jord somnar tar hon mig med sig, och när hon vaknar.
är ett vi med alla de som inte kan andas i mörkret,
vi som andas solsken.
när ljuset kommer tillbaka, gör jag det också.
höst - och vintermörkret lyckas ta sig in i mitt hjärta.
är ett med årscykeln, kanske man kan tänka. ett naturväsen.
när moder jord somnar tar hon mig med sig, och när hon vaknar.
är ett vi med alla de som inte kan andas i mörkret,
vi som andas solsken.
tisdag
160517
orden i mig har förändrats. förr var det långa svävande meningar som fortsatte tills jag inte längre orkade. nu, korta avhuggna konstateranden med ord som väger tyngre än 1 liter tårar. "vart tog orden vägen?" kan man fråga sig då. jag vet inte, de flög sin kos. när stressen började fylla upp varje liten nervcell i min hjärna fick de inte plats längre. orden dog ut. jag försöker hitta dem igen, typ nu, men de kommer inte lika flytande som de en gång gjorde. jag minns hur jag fyllde flera A4-sidor med känslosvall och hur jag förundrades över att alla de där orden var mina. att de kom från mig. jag ska hitta dem igen, jag håller dem för nära hjärtat för att låta dem gå. de har varit ute på egna små äventyr nu i kanske 2 år så nu är det faktiskt hög tid att komma tillbaka. och om de inte gör det? då drunknar jag nog i ordlöshet.
torsdag
160512
stenar i bröstet som
får vingar
fjärilsdans över hans
ögonlock
jag trodde inte på
kärlek längre
plötsligt fast
förankrad
en bästa vän och
själsfrände
jag tror att vi ska leva
i varann
får vingar
fjärilsdans över hans
ögonlock
jag trodde inte på
kärlek längre
plötsligt fast
förankrad
en bästa vän och
själsfrände
jag tror att vi ska leva
i varann
lördag
160423
är så himla ömtålig
gråt i ögonvrå och
skälv i hjärta
ge mig en sten att
kasta
ska inte träffa
jag kan gråta själv
nu
det är okej
torsdag
160414
för första gången på
jävligt länge är jag
säker på en sak
jag älskar
så hårt att hjärtat
snart ramlar ut
att älska och bli älskad
tillbaka
så där det aldrig känts
förut
men allt är rätt
inget skaver
nästan
för kärleken är opålitlig men
herregud
att äntligen va lycklig.
jävligt länge är jag
säker på en sak
jag älskar
så hårt att hjärtat
snart ramlar ut
att älska och bli älskad
tillbaka
så där det aldrig känts
förut
men allt är rätt
inget skaver
nästan
för kärleken är opålitlig men
herregud
att äntligen va lycklig.
tisdag
160412
jag blir hög på deras blickar
tom av deras ord
pistolerna som klickar
begått för många mord
i glashus ska man inte kasta stenar
var det nån som sa
jag är ett tåg som skenar
hon viskade: "jag vill inte va"
onsdag
måndag
160321
ordmani
klaustrofobi
letar efter gångar i ett
hus utan fönster
dina ord dansar under
förglömligheter och jag
hoppas de inte drunknar i
fördärvet
där jag bor
i en trädkoja utan stege
kommer jag kedja fast
dig och alla
dina drömmar
spring inte om du
inte vill fastna
i björnfällan
tisdag
160315
det är våra fel som gör oss mänskliga
vanskliga
ynka varelser
med rörelser
som berättar historier
utan slut
vi spottar krut
lördag
160213
lättnad och hopp som
trängs med ångest
de säger att man ska
släppa taget men jag
har redan tappat greppet
ofrivilligt
trängs med ångest
de säger att man ska
släppa taget men jag
har redan tappat greppet
ofrivilligt
måndag
160201
jag vill så himla gärna förklara. allt. men jag vet inte för vem. det är nämligen svårt att förklara något man själv inte förstår eller vet hur man hanterar. jag vet inte vart man börjar?
"hej jo men det är som så att jag hatar mig själv fast jag sätter mig själv före alla andra och jag tror jag har vuxit ur min själ eller nåt för asså ingenting stämmer längre och jag vill förändra allt eller i alla fall det mesta eller ah det som känns fel och så tror jag att min hjärna har fått kortslutning eller nåt för ibland eller ah för det mesta så glömmer jag av att jag lever eller asså nä det var inget du bryr dig nog inte ändå hejdå"
jag pratar med någon och helt plötsligt får jag som ett slag i ansiktet och plötsligt så kommer jag på att, juste, jag lever ju - och då kommer existensångesten och herregud vad gör ens en människa? kan man ha armen såhär? hur länge är det okej att titta någon i ögonen utan att den tror att jag är helt sinnesjuk? måste jag prata nu eller hur gör man när man befinner sig i en situation med fler människor än en själv? varje steg är liksom energikrävande för jag är så medveten om varje rörelse kroppen gör.
"hur sätter man ner fötterna utan att det ser ut som att jag tänker på att jag ska sätta ner fötterna? vad tänker de som ser på mig nu när jag tänker på hur jag går? varför tänker jag på hur jag går???? sluta tänk på hur du går!! men nej nu ser det ju ut som att jag tänker på hur jag går herregud det är nog bättre om jag bara lägger mig ner"
och shit, vi ska inte ens prata om hur kroppen skaver. FAN DET STÄMMER JU INTE. det ska inte se ut såhär för det här är inte den jag är. varförvarförvarför ser det inte ut som det ska? varför var jag tvungen att komma på att jag inte är den jag blivit inbillad hela mitt liv att jag är? nu blir det ju faktiskt jättejobbigt att göra något åt saken. men jag kan väl inte bara fortsätta lura mig själv resten av livet? eller kan jag det? nä då kommer jag nog bli sinnessjuk på riktigt tror jag. jahaja, fan vad svårt det ska va att leva hela jävla tiden då.
"hej jo men det är som så att jag hatar mig själv fast jag sätter mig själv före alla andra och jag tror jag har vuxit ur min själ eller nåt för asså ingenting stämmer längre och jag vill förändra allt eller i alla fall det mesta eller ah det som känns fel och så tror jag att min hjärna har fått kortslutning eller nåt för ibland eller ah för det mesta så glömmer jag av att jag lever eller asså nä det var inget du bryr dig nog inte ändå hejdå"
jag pratar med någon och helt plötsligt får jag som ett slag i ansiktet och plötsligt så kommer jag på att, juste, jag lever ju - och då kommer existensångesten och herregud vad gör ens en människa? kan man ha armen såhär? hur länge är det okej att titta någon i ögonen utan att den tror att jag är helt sinnesjuk? måste jag prata nu eller hur gör man när man befinner sig i en situation med fler människor än en själv? varje steg är liksom energikrävande för jag är så medveten om varje rörelse kroppen gör.
"hur sätter man ner fötterna utan att det ser ut som att jag tänker på att jag ska sätta ner fötterna? vad tänker de som ser på mig nu när jag tänker på hur jag går? varför tänker jag på hur jag går???? sluta tänk på hur du går!! men nej nu ser det ju ut som att jag tänker på hur jag går herregud det är nog bättre om jag bara lägger mig ner"
och shit, vi ska inte ens prata om hur kroppen skaver. FAN DET STÄMMER JU INTE. det ska inte se ut såhär för det här är inte den jag är. varförvarförvarför ser det inte ut som det ska? varför var jag tvungen att komma på att jag inte är den jag blivit inbillad hela mitt liv att jag är? nu blir det ju faktiskt jättejobbigt att göra något åt saken. men jag kan väl inte bara fortsätta lura mig själv resten av livet? eller kan jag det? nä då kommer jag nog bli sinnessjuk på riktigt tror jag. jahaja, fan vad svårt det ska va att leva hela jävla tiden då.
fredag
onsdag
160127
vem är du då
inte fan vet jag
HITTAR INTE HÄR INNE
hjärnhelvetet fattar inte
och jag tror jag vet men
jag vet ingenting
söndag
160117
en dröm om
pappershus
bräckliga
otillräckliga
"blås ner dem" sjunger
skogen och
jag håller andan
pappershus
bräckliga
otillräckliga
"blås ner dem" sjunger
skogen och
jag håller andan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)