varje dag är likadan, trampar runt i samma mönster.
huvudsaken är väl att jag gör något, kan tänka på annat en stund.
när jag är runt människor jag tycker om mår jag bättre, nästan bra, och kan till och med förmå mig till att skratta.
det är när jag kommer hem, till tystnaden och ensamheten, som det brister.
tar promenader i regnet eller lägger mig i sängen och stirrar upp i taket.
hur jag än vrider på mig kan jag inte skaka av mig obehagskänslan, ensamheten.
det är så tyst också, som i en grav, och min tinnitus blir öronbedövande.
sus, sorl, brus.
det blir aldrig riktigt tyst, alltid fylls mitt huvud av obestämbara ljud som inte går att stänga av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar