fan
fan i helvetes jävla skit
jag vet ju att det blir så här, att jag alltid går sönder
varför ger jag mig in i sånt jag vet kommer döda mig?
varför varför varför kan jag inte fatta någon gång?
i slutändan är det alltid jag som gett mest och fått minst tillbaka
det är alltid jag som får plocka ihop delarna av mitt krossade hjärta
kanske ser jag ut som någon som tycker om att brytas ner i atomer, vad vet jag?
det enda jag vet är att jag går sönder för lätt och det är ingen som fattar det
de säger att jag är stark men de vet absolut ingenting
jag har byggt upp ett skal så verklighetstroget att de tror att jag ska klara alla slag som riktas mot mitt huvud
det gör jag inte, jag slås ner till marken varje gång och hinner inte ens komma upp på fötter innan jag blir nedslagen igen
jag döljer blåmärkena på insidan, orkar inte se det fejkade medlidandet i deras ögon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar