150418

det finns en storm på insidan som hela tiden kämpar för att ta sig ut - genom tårar och ångest och självhat. den vill att jag ska se den och släppa ut den för att den ska sluta härja i min själ men hela tiden tvingas jag kämpa emot. samhällets normer säger till mig att vara lugn och sansad för att inte väcka uppståndelse men ingen tänker på människan bakom. hur mår hon egentligen där inne bakom låtsasleenden och tomma ord? vad är det som döljer sig bakom glansiga, lustlösa ögon? jag önskar att jag utan att behöva använda ord kunde visa för er hur det ser ut här inne. visa vad som händer när något triggar igång monstret i min hjärna. kanske skulle ni förstå då och inte vara så frågvisa eller se på mig med så frågande blick. varför fylls hennes ögon med så mycket tårar helt plötsligt, hon som alltid skrattade och log?

det är inte så längre. glädjen och spralligheten håller på att rinna ur mig och kvar finns snart bara ett tomt skal med låtsasglädje kvar i ögonen. vad ska jag göra för att ni ska förstå? hur mycket ska jag behöva brytas ned innan ni ser att något är fel för att sedan hjälpa den lilla stackars flicka som döljer sig på insidan. hon är så liten och hon vet inte hur man tar hand om sig själv, får hon inte hjälp snart kommer hon nog svälta ihjäl.

de lägger för mycket ansvar på mina bräckliga axlar. vuxenheten kommer emot mig i alldeles för högt tempo och jag är inte tillräckligt förberedd. titta på mig, ser jag ut som en som kan ta hand om sig själv? ser jag ut som en livskraftig människa som faktiskt kan stå på sina egna ben utan att fumligt trilla ner för vuxentrappan? mina axlar är för smala och mina läppar för små för att jag ska våga berätta sanningen. jag kan inte ta hand om mig själv, varför kan ni inte inse det?

snart kommer jag inte orka längre och då vet jag inte vart jag ska ta vägen. allt är för övermäktigt och stort och tungt att bara tanken på allt jag måste göra får det att kännas som att hela universum vräker ut sig över min bröstkorg. jag kan inte andas, luften är för tung. läxberget och prestationsångesten växer i takt med att matlusten försvinner allt mer och snart är jag väl bara en odefinierbar ångestpöl som inte kan röra sig ur fläcken. 

vill kunna se solen i allt runt omkring mig och önskar så att dimman bakom ögonlocken någon gång ville ge vika. allt är i ett ständigt grådis och inte ens sådant jag förut blivit så lycklig av att det pirrat i varje liten atom kan väcka våren i mitt bröst. där inne är det ständig höst och trädens vassa grenar breder ut sig och sticker mig från insidan samtidigt som stora, svarta moln slår läger i mitt huvud. vad ska få min arma själ att knoppas? när kommer jag äntligen få känna hur sommaren blommar i mig igen?