140719

tankar klockan tjugotre en sommarnatt

jag såg en bild på dig och log tills jag insåg att jag inte får le längre. du fick mig att gråta och aldrig igen kommer du kunna få mig att le som du en gång gjorde. du fick mig ju att le hela tiden. vad du än sa, vad du än gjorde, du fick min själ att flina ett kärleksflin. du fick mig att skratta också. bara jag fick vara med dig skrattade jag inombords. allting bubblade, jag hade kolsyra i blodomloppet. tills du inte ville ha mig längre. tills jag inte längre dög. jag blev väl tråkig, använd, nådde inte upp till dina förväntningar. du sa att du inte klarade tvåsamheten men egentligen tror jag bara att du tröttnade på mig. jag är nog ingenting att ha, precis vad jag alltid tänkt, och nu blev det liksom bevisat för mig. det var ingenting jag gjort och ingenting jag var blablabla skitsnack. jag är så fucking tråkig att de flyr innan de ens hunnit lära känna mig. på ytan är jag en man vill lära känna, någon som man skulle kunna umgås med - kanske till och med vilja vara tillsammans med - men så fort man inser att jag egentligen bara är en tönt vill man inte vara med längre. jag vet hur det är, jag försöker säga upp bekantskapen med mig själv hela tiden men det går inte så jävla bra. jag är ganska efterhängsen faktiskt, kan inte släppa de jag tycker om även om de visat att de inte vill ha med mig att göra. för det var väl det du gjorde, eller hur? avvisade mig.