160115

livslättnad

sirenkyssar

har lera i bröstet

ingen ångest som kämpar

bara smågrus i skrubbsår 

fastnar i huden och hånar

mig

160111

fan
vad fint
att få känna
när känseln inte
bara säger
FAN!!!!!!
det är
fint

160104

du har tandvärk i själen och

hoppas på en dröm som

ska lyfta ett universum 

upp i ditt ansikte

där stenar lämnar formationer

av förhoppningar som drunknat

du vill att hon ska dö och

du vill att hon ska älska men

inte den du är nu utan den du var

förut, då när hon sa

nej tack och

lämnade ditt fula hjärta att

pumpa i otakt till ljudet av

magar som töms på

berusning

hjärtat pumpar koffein 

hjärnan äter plastbitar

benen vill andas i takt

allt är som det ska

151202

mjukhet mot hjärnluddet
du säger att du inte förstår
men jag förstår ju
inte ens själv
du vet för mycket men
inte tillräckligt
hur visar man upp sitt
sinnesdjur utan att få det
mördat
?

151130

att inte veta vart
man står
eller hur ont man
faktiskt har

äter pappersbitar och
spottar dem på asfalten
vill inte känna smaken av
viktlöshet
den äter upp det jag inte orkar

stenar i magen som river
dina tänder kastar ljus
på otillräckligheten

151123

frostiga fingrar men

andedräkt som tinar

hennes ögon är

iskristaller 

jag vill värma

allt som är hon

andas på frostbitna fingrar

151113

hur
?????
vet man vad som är
!!!!!
äkta och på riktigt och
hur vet man vad man
vill när allt som
man tror sig veta ständigt
byts ut

huvudet är urflyttade fågelbon och
gångar under marken fyllda av
avgaser

fattarå

151106

det här med att gå vilse under barrträd och sten.
JAG HITTAR INTE HÄR
förlåt, det var inte meningen att sparka dig i ögat.
JAG FATTAR INTE
hur kan ens hjärtas amfetamin bara dö.
JAG HATAR SNÖN
tänk att bli älskad men slippa älska.
JAG VILL INTE
du är egentligen bara absolut ingenting.

151105

dagar förändras inte men
innehåll kan vandra på
mossa och på
kottars illvilja

jag vill fylla mina med
en fyrs blinkande i
natten men vill
inte vara ensam

inte alls
aldrig
inte ens när bark skaver
mitt sinnesdjur

snälla

151021

sol som riktar slag
mot det ömma
slår
hårdare än tomheten i
en värld utan
rädsla

men vi är
räddare än
hardrottningen som
förlorat sin armé

letar
förbannat
efter en dag utan
vad?

vi vet inte och
vi skriver i
ett försök till
befrielse

151018

vinterpilar
silverilar
i en dans över
elektriska spänningar

trädtoppar
barksnoppar
du äter
tandtråd

151012

ät mig
ät allt jag är
allt jag var
slicka rent varje millimeter
sug i dig av
självhat
förvirring
rädsla
låt dig mättas av
min otillräcklighet
drick min ångest och
mitt hat

låt mig vandra tom
lätt
töm mig på allt som
förtrycker som
håller tillbaka

150919

du väljer ångest före livsglädje

och suddar ut minnet av ett leende

som fick hjärnan att bubbla

av fem miljoner liter kolsyra

frisläppt i ditt blodomlopp

150910

det jag trodde skulle vara sol, det gör bara ont
det är lättare att inte känna än att
det man känner inte går att sätta ord på
att förtvina till inget alls är lättare
än att finnas och leva och andas
då vet ju man hur man känner;
allt gör ont, allt stiger en åt huvudet till den grad
då man bara stänger av allting
exploderar ljudlöst
går i fem tusen miljarder nanobitar
men känner sig ändå bara som en klump
en svart odefinierbar ångestpöl
utan början eller slut

det är lättare när allt gör ont
än när ALLT gör ONT!!!??
när allt känns i versaler i utropstecken i frågetecken
det är som knivar i känselspröten
ät upp mig
gör slut på mig
men var försiktig

jag fattar ingenting

150807

det är bara trassel, över-fucking-allt, som att kopplingarna i hjärnan har bytt plats med varandra och tappat fäste. vad är det egentligen som är fel? jag förstår inte. hur kan den här lilla kroppen göra så ont och hjärnan värka så förbannat? arton arma år och redan så ont i själen att jag bara vill spola ner den i avloppet utan att så mycket som blinka. den skaver. själen skaver. som växtvärk. jag har vuxit ur min själ men vet inte riktigt hur eller vad jag är nu. äldre, visst, men vad mer? till och med mitt eget namn har börjat skava. det passar liksom inte hur det känns här inne. 

melina. 

me-li-na. 

me-lina. 

m e l i n a . 

nä, det fungerar typ inte längre. 

tvivlar på allt som har med mig själv att göra. vem fan är jag liksom. förstår inte ens att jag finns, existerar. har fått livet om bakfoten och inte insett förrän nu att jag liksom tar plats och resurser på jordens yta. känns onödig, överflödig. 

bara arton år och redan så less på att gå upp om morgnarna, less på det mesta. främst mig själv. 

tror jag håller på att tappa greppet.

150625

att hela tiden förminska, komprimera, trycka ner. 

aldrig tillåta sig att växa. 

att vandra omkring som i ett vakuum utan början eller slut. 

förvirrelsen. oändlig. 

vem är jag? vad gör jag? vad håller jag över huvud taget på med?

kroppen stänger av, vägrar fortsätta utan bränsle. lyssnar inte, ger upp. 

"va fan är de här för jävla skit kom igen nu då bara lite till vill inte fastna här."

ångesten. attackerna. gråten. mörkret. 

ensamheten.

tjock tjock dimma runt fötterna. snubblar på tankefällor, i ångesttrappor.

släpp ut mig.

150608

när hungern blev vän och 

livet blev fiende

läpparna gråter, ögonen tiger

hur

ska jag orka bära min egen tyngd

när tyngden av min skuld

får mig att slås ner på marken

vill ge upp

fortsätta leva

men inte så här

varför är det så svårt

att se sig själv i ögonen

150529

hur han får blodet att trassla ut artärer

vill krypa innanför skinn för att komma näranäranära

hans ögon, rådjurs, omsluter kalla fötter

smeker, pulserar, gråter

vill bära, bli buren

älska, bli älskad

han låter mig få vara solskenet

genom att värma frusna fingrar

svälj mig hel

låt mig andas in det fula

som egentligen är fint

vi är marängsviss och 

ljummet kaffe

150418

det finns en storm på insidan som hela tiden kämpar för att ta sig ut - genom tårar och ångest och självhat. den vill att jag ska se den och släppa ut den för att den ska sluta härja i min själ men hela tiden tvingas jag kämpa emot. samhällets normer säger till mig att vara lugn och sansad för att inte väcka uppståndelse men ingen tänker på människan bakom. hur mår hon egentligen där inne bakom låtsasleenden och tomma ord? vad är det som döljer sig bakom glansiga, lustlösa ögon? jag önskar att jag utan att behöva använda ord kunde visa för er hur det ser ut här inne. visa vad som händer när något triggar igång monstret i min hjärna. kanske skulle ni förstå då och inte vara så frågvisa eller se på mig med så frågande blick. varför fylls hennes ögon med så mycket tårar helt plötsligt, hon som alltid skrattade och log?

det är inte så längre. glädjen och spralligheten håller på att rinna ur mig och kvar finns snart bara ett tomt skal med låtsasglädje kvar i ögonen. vad ska jag göra för att ni ska förstå? hur mycket ska jag behöva brytas ned innan ni ser att något är fel för att sedan hjälpa den lilla stackars flicka som döljer sig på insidan. hon är så liten och hon vet inte hur man tar hand om sig själv, får hon inte hjälp snart kommer hon nog svälta ihjäl.

de lägger för mycket ansvar på mina bräckliga axlar. vuxenheten kommer emot mig i alldeles för högt tempo och jag är inte tillräckligt förberedd. titta på mig, ser jag ut som en som kan ta hand om sig själv? ser jag ut som en livskraftig människa som faktiskt kan stå på sina egna ben utan att fumligt trilla ner för vuxentrappan? mina axlar är för smala och mina läppar för små för att jag ska våga berätta sanningen. jag kan inte ta hand om mig själv, varför kan ni inte inse det?

snart kommer jag inte orka längre och då vet jag inte vart jag ska ta vägen. allt är för övermäktigt och stort och tungt att bara tanken på allt jag måste göra får det att kännas som att hela universum vräker ut sig över min bröstkorg. jag kan inte andas, luften är för tung. läxberget och prestationsångesten växer i takt med att matlusten försvinner allt mer och snart är jag väl bara en odefinierbar ångestpöl som inte kan röra sig ur fläcken. 

vill kunna se solen i allt runt omkring mig och önskar så att dimman bakom ögonlocken någon gång ville ge vika. allt är i ett ständigt grådis och inte ens sådant jag förut blivit så lycklig av att det pirrat i varje liten atom kan väcka våren i mitt bröst. där inne är det ständig höst och trädens vassa grenar breder ut sig och sticker mig från insidan samtidigt som stora, svarta moln slår läger i mitt huvud. vad ska få min arma själ att knoppas? när kommer jag äntligen få känna hur sommaren blommar i mig igen?

150416

det är bra

allt är fint

hur är det själv?

om jag berättade om mina demoner

om jag sa hur de förändrar min själ

hur de kryper i mina artärer

och får blodet att förvandlas till is

hade ni lyssnat?

eller hade ni,

med paniken i ögonen,

sagt att ni hoppas det blir bättre?

vill inte leva i lögn

men vill inte 

förstöra

skapa dålig stämning

göra er obekväma

så när ni frågar

hur är det med dig?

ler jag med sådant motstånd att det borde synas i ögonen

och säger:

det är bra

allt är fint

hur är det själv?

för vad kan jag annars göra?